Tack, Hero, för en lydnadsdebut som jag njöt av, trots iskölden.

Det verkar som att jag fått en härlig lydnadshund till och jag tror att Hero och jag  har en hel del kul i tävlingslydnadsbranschen framför oss.

Summan på protokollet blev 156 poäng så vi måste tävla i klass 1 minst en gång till och det är förstås lite irriterande, men irritationen överskuggas av den stolta känsla jag hade när jag var där tillsammans emd Hero i ridhusmanegen.

Platsen var Viksberg utanför Södertälje och arrangerande klubb var min hemmaklubb Botkyrka. Jag var dödligt nervös för platsliggningen, så mycket dumt kan hända vid de där gruppmopmenten och Hero är ibland en känslig själ och dessutom ganska försvarsberedd. Men det som hände var att han kröp några decimeter, corgidamen bredvid honom satte sig upp och fick ett kraftigt "ligg" av sin matte vilket Hero tyckte var lite obehagligt och sedan var han tveksam att sätta sig upp så jag fick kommendera tre gånger innan han satte sig. Och det var ju inte så farligt.

Såhär såg poängen ut:

Platsliggning: 8

Tandvisning: 8

Linförighet: 10

Läggande under gång: 9,5

Inkallning: 10

Ställande under gång: 0

Apportering: 7

Hopp över hinder: 10

Helhetsintryck: 10

Nollan berodde på att jag tog i för mycket med kommandot, Hero har en tendens att lägga sig när jag gör det.

Ser fram emot nästa tävling!

Många tycker att Daisy ser så söt och rar ut, men skenet bedrar. Det vill säga, hon är söt, men rar är hon knappast. Sitt väna yttre till trots så är hon snarare ett koncentrat av explosiv vilja, resurs- och revirförsvar och beslutsamhet. När hon har bestämt sig för att hon vill något är det INTE lätt att få henne att ändra sig. Och hon studerar omvärlden med kritisk blick. Den människa eller hund som inte lever upp till Daisys normer för hur man bör se ut och uppföra sig, drabbas av hennes kompromisslösa och kraftfulla tillrättavisning.

I grannhuset bor flatblandningen Maja, en ungefär jämnårig tik som Daisy bestämt sig för att betrakta som sin fiende nr 1. Majas obehärskade framrusningar vid några tillfällen genom åren har bidragit till denna inställning, kanske handlar det också om att Maja har fräckheten att bo och löpa inom Daisys omfattande revir?

Det är inget snack om vem det var som "började", men nuförtiden är aversionen ömsesidig - Maja hatar Daisy nästan lika mycket som Daisy hatar Maja.

För vår rara lilla tollares del räcker det med vittringen av fiendens husse för att den vackert röda raggen ska resa sig och den vitspetsade svansen hamna i skorpionställning.

Igår kväll kom jag hem med Hero och Daisy efter agilityträning i ridhuset. Vi var trötta efter en tuff träning och hade kommit fram till vår ytterdörr på första våningen. Chips och TV i soffan var mitt fokus. Men då...

Innan jag hinner fatta vad som händer, ger Daisy till ett illtjut (stridsrop!) och tvärvänder nedför trappen, med Hero i släptåg. På bara någon sekund har hon både lyckats få syn på en förbipasserande Maja genom fönstret i trapphuset och uppfatta att två av våra grannar är på väg ut genom porten. Jag står fortfarande fånigt och glor när jag ser henne passera utanför nämnda fönster i raketfart genom det ymniga snöfallet. Hon har lyckats ta sig ut genom porten innan den stängs och rusar efter den mycket större, svarta tiken och hennes husse.

Hero är lite mer eftertänksam. Han lyssnar med åtminstone ett halvt öra på mina rop och blir kvar i trapphuset. Jag är rädd att Daisy gett sig in i ett slagsmål med ödesdiger utgång där ute i mörkret, men ger mig ändå tid att binda fast Hero i trappräcket. Sedan springer jag ut. Framför mig springer grannarna som förstått att de råkat släppa ut en galen hund. De är på väg att försöka hjälpa Majas husse med de två arga tikarna. När grannarna får syn på mig överlåter de tacksamt uppgiften.

Majas husse upprepar som ett mantra "Det är lugnt, det är lugnt...". Efter den första chocken har han uppenbarligen klarat situationen bra. Lyckats hålla avstånd mellan de två ilsket morrande och skällande hundarnna så att deras försök att gå i närkamp misslyckats. Inga bett har enligt honom utdelats och när jag kommer fram har den värsta upprördheten lagt sig och de står mest och stirrar argt på varandra. Ingen verkar ha någon riktig lust att slåss längre.

Jag tar med mig min ytterst nöjda tollare in igen. "Vad var det som hände?", undrar Hero. Det undrar jag också.

Var på Agdala idag igen. Samma får som förra gången. De är söta och väldigt lagom, jag gillar dem.

Hero och jag inledde med ett försök att göra balanseringsövningar och drivning i den stora hagen. Då fick han ha munkorg på sig. Han gillade verkligen att få sträcka ut och springa ordentligt för att hålla fåren under kontroll, men att flytta fåren på ett kontrollerat sätt med mig framför och Hero bakom flocken klarade vi bara i några meter på denna vidsträckta yta. Sedan blev det kaos och han cirklade runt, runt. Det går så fort när det blir fel så att jag har svårt att hinna förstå vad jag gör som är tokigt. Eller om det möjligen är Hero som skulle behöva förändra sitt beteende på¨något sätt... En sak som jag i alla fall märker är att han gärna vill gå upp och stoppa flocken när vi driver på en större yta. Han har stort kontrollbehov och blir kanske lite stressad av att det inte är lika många staket som "tar emot"?

Vi gör ett nytt försök nästa gång och försöker ta mindre bitar i taget än jag gjorde idag! Tror kanske att jag måste bli snabbare på att backa undan och ge honom spelutrymme.

Nästa pass var vi i en mindre hage, kanske 15 x 25 meter. Avstod från munkorg ända från början och det gick bra. Vi tränade mycket fösning utmed staketen och han skötte sig fint med släpande lina och mig bakom sig eller vid sidan. Att flankera, komma upp bakom flocken och driva dem med mig framför flocken är han en stjärna på nu i en sådan mindre hage. Båda hållen går lika bra. Han är också duktig på att skilja på när jag vill ha flanker och när han ska gå rakt mot fåren. Idag började vi också träna mer på att han ska komma till mig lite var som helst i förhållande till flocken och på så vis jobba "ur balans". Läggandena tränade vi också, det gick varken bättre eller sämre än sist... Hittar ingen metod för att förbättra dem. Frustrerande.